.:: MirandaMirre ::.

Jag har funderat en del över känslor.
Vissa känns mer och vissa känns mindre.
Sådana som man älskade när man var liten finns inte längre inombords.
Som när du strövade runt i naturen och talade för dig själv när du var mindre.
Då kändes trädens svajande, den blåa himlen och dofter från löv helt annorlunda, du hade en speciell känsla.
Nu finns inte den känslan mera. Vart har den tagit vägen?

Kanske den har försvunnit i takt med att man blivit större och farligare.
I takt med att man har glömd vem man är och börjat gömma sig bakom falska fasader och lager med smink.
Har vi utplånat oss själva? Den barnsliga sidan, har vi kastat bort den?

Alla tycks tro att bara för att vi ser äldre ( och snyggare ) ut så har vi blivit en helt annan person att vara rädd för.
Som inte behöver den omsorg och kärlek vi fick som små.
Men vi är samma gamla vanliga själar. Vi ser bara lite mer obekanta ut.
Och vi behöver fortfarande lite kramar nu och då.

Men den enda närhet vi får är vintern stenhårda omfamning,
som kyler våra sinnen och fryser tårarna på kinden,
som låter en snöflinga singla ner på våra ungdomliga kroppar,
som blåser en vind mot våra trötta ansikten.
Som viskar våra namn i trädens susningar.
Glöm inte bort mig.
Se mig.
Känn mig.


Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                        <3

Inne:                                            Ute:
Sportlov                                          Glömska
Vinter                                         Mental kyla
Rammstein                                  Melodifestivalen
Kramar                                     Tidiga mornar
Picknick                                  Ofrivillig ensamhet
The Phantom of the Opera                     Girighet



(Bild: Google) Alla behöver närhet