Kraschlandning på planeten Jorden
Här är jag, varken död eller bortrövad, bara en aning ouppdaterad på sistone.
Vem orkar sitta inne på datorn när det är varma sommaren utanför fönstret?
Jag kom just på hur viktigt det är att kunna leva med sig själv. Varken saker eller personer kan göra dig till någon annan än den du är, allt annat är falsk personlighet. Du är den du är, liksom.
Oftast definierar vi oss med en sak, utan det föremålet är vi inte vi. Eller när vi växer upp och får ett yrke definierar vi oss med det. "Hej, jag heter Miranda och jag är DOKTOR".
Det är ju inte VAD du ÄR, utan VEM du ÄR bakom alla fasader.
Det är den unika personen vi är, och det är också den vi måste kunna leva med.
Denna sommar har jag reparerat mig själv och sökt min innersta kärna. När jag har levt i all ensamhet utan intryck från omvärlden mådde jag bäst. Jag kunde skala av alla fasader och bara vara mig själv.
Men så fort kontakten med omvärlden blev ett faktum blev mina vingar skadade och jag kraschlandade på planeten jorden.
Trots allt kunde jag inte leva med mitt eget väsen...
Och jag blev halvt om halvt deprimerad.
Omvärldens alla krav kommer att förgöra vårt folk. Varför är vi och vår ras så angelägna om att trycka ihop varje individ i en box och märka den med etiketten "normal". Så fort man sträcker ut en hand utanför den där boxen kommer gamarna och hackar sönder den, eller i alla fall är det någon som viskar bakom ryggen på en.
Vissa älskar den där boxen, är rädda för förändringarna som sker så fort du lämnar den.
Vissa gör allt för att slippa ut. Det är de som är starka. De som överlever.
De udda. De som kan leva med sig själv.
Jag försöker bli av med min box. Men jag vågar inte ta det officiella steget.
I ensamhet kunde jag, men så fort gamarna blev synliga kröp jag ner tillbaka.
Styrkan att visa sig själv är större än all annan styrka i hela världen.
Mycket få klarar av det.
Men ni ser ju hur värlen ser ut också.
Man kan ju alltid försöka bli kvitt boxen.
Släppa taget lite och ta emot förändringarna utanför med glädje.
Världen vi ser i boxen är bara 5 %.
95 % finns kvar att se utför.
Men då måste vi också acceptera att våra vänner kanske inte längre vill umgås med oss.
Vissa är fortfarande rädda för det okända.
Låt dem mogna i tid...
Jag hjärtar er!
//MirandaMirre <3
("Nikko" Nikon D5000 och MirandaMirre )
Inne: Ute:
Mental styrka Feghet
Frihet Boxar
Inre väsen Yttre fasader
Nikon Oskärpa
Lärdom Godis
Sunt förnuft "Puu-pään"
(Sommarbild: MirandaMirre med Nikon D5000 ( Copyright!!!! ) )
Vem orkar sitta inne på datorn när det är varma sommaren utanför fönstret?
Jag kom just på hur viktigt det är att kunna leva med sig själv. Varken saker eller personer kan göra dig till någon annan än den du är, allt annat är falsk personlighet. Du är den du är, liksom.
Oftast definierar vi oss med en sak, utan det föremålet är vi inte vi. Eller när vi växer upp och får ett yrke definierar vi oss med det. "Hej, jag heter Miranda och jag är DOKTOR".
Det är ju inte VAD du ÄR, utan VEM du ÄR bakom alla fasader.
Det är den unika personen vi är, och det är också den vi måste kunna leva med.
Denna sommar har jag reparerat mig själv och sökt min innersta kärna. När jag har levt i all ensamhet utan intryck från omvärlden mådde jag bäst. Jag kunde skala av alla fasader och bara vara mig själv.
Men så fort kontakten med omvärlden blev ett faktum blev mina vingar skadade och jag kraschlandade på planeten jorden.
Trots allt kunde jag inte leva med mitt eget väsen...
Och jag blev halvt om halvt deprimerad.
Omvärldens alla krav kommer att förgöra vårt folk. Varför är vi och vår ras så angelägna om att trycka ihop varje individ i en box och märka den med etiketten "normal". Så fort man sträcker ut en hand utanför den där boxen kommer gamarna och hackar sönder den, eller i alla fall är det någon som viskar bakom ryggen på en.
Vissa älskar den där boxen, är rädda för förändringarna som sker så fort du lämnar den.
Vissa gör allt för att slippa ut. Det är de som är starka. De som överlever.
De udda. De som kan leva med sig själv.
Jag försöker bli av med min box. Men jag vågar inte ta det officiella steget.
I ensamhet kunde jag, men så fort gamarna blev synliga kröp jag ner tillbaka.
Styrkan att visa sig själv är större än all annan styrka i hela världen.
Mycket få klarar av det.
Men ni ser ju hur värlen ser ut också.
Man kan ju alltid försöka bli kvitt boxen.
Släppa taget lite och ta emot förändringarna utanför med glädje.
Världen vi ser i boxen är bara 5 %.
95 % finns kvar att se utför.
Men då måste vi också acceptera att våra vänner kanske inte längre vill umgås med oss.
Vissa är fortfarande rädda för det okända.
Låt dem mogna i tid...
Jag hjärtar er!
//MirandaMirre <3
("Nikko" Nikon D5000 och MirandaMirre )
Inne: Ute:
Mental styrka Feghet
Frihet Boxar
Inre väsen Yttre fasader
Nikon Oskärpa
Lärdom Godis
Sunt förnuft "Puu-pään"
(Sommarbild: MirandaMirre med Nikon D5000 ( Copyright!!!! ) )
