Guldet i musik
Sitt ner och fundera en stund. Vilken låt är din absoluta favorit? Har jag rätt när jag säger att du nästan ryser när du lyssnar på den? Du kan inte låta bli att gunga med till den, grimansera med i gitarrsolot... Du är beroende av låten, lyssnar på den gång på gång.
Påverkar något annat i din omgivning dig lika mycket som en musiksnutt du älskar? Får något annat dig att börja ropa av glädje varje gång, som när de spelar "din" låt på radio? Kanske, men chansen för att musik ska spegla sina biverkningar i dig är alltför stor för att du ska kunna protestera.
Ta rock, som har fans över hela världen. Personer som har vigt sitt liv åt dessa sköna toner. Folk som älskar att fatta tag i sitt instrument och sjunka in i världen som öppnar sig. Folk som bryr sig skit i vad andra tycker och tänker, bara de får fortsätta spela så länge tills instrumentet börjar falla sönder.
Folk som råkar kallas musiker.
Finns det någon i hela världen som kan säga att det är tråkigt att kunna framföra musik när man behärskar det till punkt och pricka?
Genren rock är nog antagligen den som väcker mest uppmärksamhet. Vissa hatar den och tycker att den är satans verk ( ursäkta det mindre fina ordet ), vissa älskar den och gör allt för att få höra den. Band som spelar inom hårdrock har även hamnat inför domstol, bara för musiken de spelar innehåller för mycket som vanligt folk skulle kalla satanistiskt läskiga saker.
Lordi, monsterbandet från Finland som vann Eurovisionen 2006, fick stora protester från religiösa ledare i Grekland, som gick så långt att de skrev ett brev till Finländska presidenten Tarja Halonen i tron att de skulle stoppa bandet från att medverka. Snacka om slag under magen när Lordi gick och vann!
Så musik kan verkligen sätta spår i människor, och det är antagligen det som är guldet i den. Man får ut saker ur musik som man knappast får ur något annat. Känslor... Minnen... Njutbarheten att få begrava sig i en ström vackra toner framförda med iver från folkgruppen som går under namnet musiker...
Man kan välja och vraka mellan tusentals olika strömmar, fiska i strömmen som ger mest fisk.
Lyssna på musiken som ger mest guld.
Och med glädje vattna nya strömmar som fiskar kan hoppa i.
Påverkar något annat i din omgivning dig lika mycket som en musiksnutt du älskar? Får något annat dig att börja ropa av glädje varje gång, som när de spelar "din" låt på radio? Kanske, men chansen för att musik ska spegla sina biverkningar i dig är alltför stor för att du ska kunna protestera.
Ta rock, som har fans över hela världen. Personer som har vigt sitt liv åt dessa sköna toner. Folk som älskar att fatta tag i sitt instrument och sjunka in i världen som öppnar sig. Folk som bryr sig skit i vad andra tycker och tänker, bara de får fortsätta spela så länge tills instrumentet börjar falla sönder.
Folk som råkar kallas musiker.
Finns det någon i hela världen som kan säga att det är tråkigt att kunna framföra musik när man behärskar det till punkt och pricka?
Genren rock är nog antagligen den som väcker mest uppmärksamhet. Vissa hatar den och tycker att den är satans verk ( ursäkta det mindre fina ordet ), vissa älskar den och gör allt för att få höra den. Band som spelar inom hårdrock har även hamnat inför domstol, bara för musiken de spelar innehåller för mycket som vanligt folk skulle kalla satanistiskt läskiga saker.
Lordi, monsterbandet från Finland som vann Eurovisionen 2006, fick stora protester från religiösa ledare i Grekland, som gick så långt att de skrev ett brev till Finländska presidenten Tarja Halonen i tron att de skulle stoppa bandet från att medverka. Snacka om slag under magen när Lordi gick och vann!
Så musik kan verkligen sätta spår i människor, och det är antagligen det som är guldet i den. Man får ut saker ur musik som man knappast får ur något annat. Känslor... Minnen... Njutbarheten att få begrava sig i en ström vackra toner framförda med iver från folkgruppen som går under namnet musiker...
Man kan välja och vraka mellan tusentals olika strömmar, fiska i strömmen som ger mest fisk.
Lyssna på musiken som ger mest guld.
Och med glädje vattna nya strömmar som fiskar kan hoppa i.
Med glädje skapa ny musik full med guld.
All musik kommer snarare från himlen än från helvetet, det kan bara konstateras.
Det är synen på livet som sorterar den i dessa två grupper...
Jag hjärtar er!
//MirandaMirre <3
( copyright ) 2009
Inne: Ute:
Musik Tysta högtalare
Guns N' Roses Klumpighet
Iron Maiden Begravningar
Skrattattacker Allvar
Småkusiner Skosulor
Bandet Svikare
All musik kommer snarare från himlen än från helvetet, det kan bara konstateras.
Det är synen på livet som sorterar den i dessa två grupper...
Jag hjärtar er!
//MirandaMirre <3
( copyright ) 2009
Inne: Ute:
Musik Tysta högtalare
Guns N' Roses Klumpighet
Iron Maiden Begravningar
Skrattattacker Allvar
Småkusiner Skosulor
Bandet Svikare
När minnet minns fel
Jaa, vad gör man när man har en hjärna som tydligen inte gillar lösenord? Nu har hon glömt ett, igen. Jag brukar minnas viktiga saker men detta var tydligen inte tillräckligt häpnadsväckande. Jag hoppas det kommer tillbaka som en snilleblixt från himmeln, för här kan jag inte sitta och deppa halva året...
Det är faktiskt ett dåligt dilemma när man minns fel. Det kan leda till väldigt svår ångest ibland. Hjärnan kan liksom springa in i väggar och löpa amok, börja ryka och tillsist skrumpna i hop till ett deprimerat, mörkt russin. För tänk dig själv att du har köpt en Ferarri, splitter ny och super dyr. Bara ett exemplar finns av denna Ferarri modell, i hela världen. Du har bara en bilnyckel till denna drömlika skapelse med värsting motor på tolv cylindrar. Och du slarvar bort den, nyckeln. Enda i hela världen. Du är s ä k e r på att du lade den exakt där, men den finns inte där. Minnet minns fel, helt enkelt. Det skulle antagligen driva dig till självmord, hur kunde jag glömma var jag lade bilnyckeln???
Vad gör man i en sådan situation? Spränger sönder bildörren för att slippa in? Knappast, men det finns alltid en lösning. Alltid en väg att ta, som är bättre. Trots detta hopplösa fall är lösningen väldigt enkel. Du ringer bara en sådan där nyckelmakare, eller vad de nu kallas. Hux flux, och du kan köra din läckra bil igen.
Då borde det ju också finnas en lösning för mitt lilla problem, att sluta leka kurragömma och hitta mitt lösenord någonstans i hjärnan...
Nåja, minnet brukar ju alltid befrias från sin minnesförlust någongång i alla fall. Så tills dess får jag helt enkelt ta det lungt och njuta av sommaren på bästa sätt!
Jag hjärtar er
//MirandaMirre
Djungeln är som minnet, obegriplig. Solen är som insikten, skön.
Fotograf : MirandaMirre (Copyright) "Att nå ett mål" (2009)
Det är faktiskt ett dåligt dilemma när man minns fel. Det kan leda till väldigt svår ångest ibland. Hjärnan kan liksom springa in i väggar och löpa amok, börja ryka och tillsist skrumpna i hop till ett deprimerat, mörkt russin. För tänk dig själv att du har köpt en Ferarri, splitter ny och super dyr. Bara ett exemplar finns av denna Ferarri modell, i hela världen. Du har bara en bilnyckel till denna drömlika skapelse med värsting motor på tolv cylindrar. Och du slarvar bort den, nyckeln. Enda i hela världen. Du är s ä k e r på att du lade den exakt där, men den finns inte där. Minnet minns fel, helt enkelt. Det skulle antagligen driva dig till självmord, hur kunde jag glömma var jag lade bilnyckeln???
Vad gör man i en sådan situation? Spränger sönder bildörren för att slippa in? Knappast, men det finns alltid en lösning. Alltid en väg att ta, som är bättre. Trots detta hopplösa fall är lösningen väldigt enkel. Du ringer bara en sådan där nyckelmakare, eller vad de nu kallas. Hux flux, och du kan köra din läckra bil igen.
Då borde det ju också finnas en lösning för mitt lilla problem, att sluta leka kurragömma och hitta mitt lösenord någonstans i hjärnan...
Nåja, minnet brukar ju alltid befrias från sin minnesförlust någongång i alla fall. Så tills dess får jag helt enkelt ta det lungt och njuta av sommaren på bästa sätt!
Jag hjärtar er
//MirandaMirre
Djungeln är som minnet, obegriplig. Solen är som insikten, skön.
Fotograf : MirandaMirre (Copyright) "Att nå ett mål" (2009)
Att ta ett steg framåt
Ni får ursäkta mig för att jag inte har bloggat på länge. Detta inlägg ska gottgöra det, för nu är jag sprickfärdig av information! Men kom ihåg, läs bara det som intresserar er! ( jag menar så att min blogg är intressant hela tiden ;-) )
Jag tar och börjar med vardagliga saker...
Skolan: Allmän status: sommarlov!!! Fyra tior på betyget, resten nior. Inte för att skryta, men lärarn sa att han aldrig skrivit ett sånt bra betyg förut. Ojoj, vad ska det bli av mig? En galen professor med spretigt hår som tecken på alla kemiska explosioner som uppstått i mitt labb? Lätt skelande ögon som svar på min knäppa hjärnas tankebanor? Vilken tanke, det tror jag jag ska ta och bli!
Hemma: Hjälp, jag tror jag har fått en allvarlig chock! Just när jag lät blicken svepa över mitt rum så var det städat! Kan ni förstå vilket faktum? Jag har städat för första gånger på årtusenden: dessutom frivilligt! Okej, jag måste erkänna att det är mycket trevligare att kunna gå genom rummet utan att vada i massa skrot och kläder. Bara det skulle hållas vacker och snyggt ett tag nu också. Varför gillar "Råddighetsbomberna" mitt rum så mycket? Jag tror jag ska ta och varna mänskligheten för ovanligt många bombnedslag i nästa vecka...
Vännerna: Jahapp, idag är nog en sämre dag för skörden av vänner från kompisträdet. Ingen har hört av sig, ingen har setts till. Det var säkert den där arma klädbomben som slog ned igår som orsakade lite skräck i mina underbara vänner. Så synd, jag har börjat sakna dem...
Humöret: Så underbart bra! Jag älskar regn och var just ut och busade i vattenpölar medan regnet forsade ner. Jag kände mig som det barn jag egentligen vill vara. Lycka!
Idag är en sådan där dag då man faktiskt börjar tvivla på om det är sommar eller ej. Det har varit kallt och regning och annars ett deppväder för de flesta mänskliga varelser. En perfekt dag för en underbart bra bok att krypa upp i fotöljen med. Jag råkar veta en serie som är så farligt bra att jag bara måste rekommendera den: Stephenie Meyers fantastiska böcker om Edward och Bella. Jag tar och recenserar första boken i serien, "Om jag kunde drömma", så förstår du vad jag menar!
Titel: Om jag kunde drömma ( Orginaltitel: Twilight )
Författare: Stephenie Meyer, bor i Arizona
Sidantal: 442 (men oroa dig inte, den tar slut alldeles för fort så sidantalet känns istället som 20)
Mirres tro, tips och tankar: Tänk dig en kärlekshistoria, där du förälskar dig i en sorgligt vacker vampyr. Farligheten ligger som en mur omkring er för varje gång ni möter varandra, hungern ligger på lur bakom stängda dörrar. Men kärleken är så stark, så vacker och den binder ihop era öden, binder ihop era hjärtan. Vackert, eller hur, men ändå så ändlöst oroande... När dricker vampyren upp ditt blod? När har du dragit ditt sista andetag? När blev hungern för stor?
Handligen: När Bella flyttar till sin far i Forks väntade hon sig depression och uruselt liv. Det sista hon väntade sig var att en farligt skön kille vid namn Edward skulle komma att hälsa på i hennes liv. Bella lever i ständig fara när hon befinner sig i hans närvaro, men hon kan inte hjälpa det. Hon blir förälskad i den mest omänskliga typ hon kan hitta. Deras kärlek till varandra är omöjlig. Hur kan en vampyr älska en människa, som vanligtvis är den viktigaste födan?
Utdrag ur boken: Han tappade kontrollen över sin fantasi. han föreställde sig att han reste upp från sin plats bredvid Alice och ställde sig bredvid människoflickan. Han föreställde sig hur han böjde sig ner, som för att viska i hennes öra, och lät sina läppar röra vid hennes hals. Han föreställde sig hur det varma blodflödet under hennes tunna hud skulle kännas mot hans mun...
Vitsord på en skala 4-10: En solklar 10! ( hoppas solen börjar skina nu då också )
Att ta ett steg framåt... Det är nog inte alltid så lätt. Av någon konstig anledning tycker vi människor ( vampyrer också ) att förändringar innebär någonting sämre, fastän det egentligen kommer att bli bättre. Vi är nästan rädda för dessa förändringar i vårat liv. Visst är det en skrämmande tanke om vi skulle få robotar till städerskor?! Tänk om de plötligt fick någon fel och började jaga en istället för att städa åt en. Men vi vet ju ändå att det inte är möljigt. Det är nog mycket lättare om vi börjar uppskatta förändringar och förnyingar, för vad är vi egentligen rädda för? Att måsta fly från en mordisk robot?
Därför lät jag rubriken på detta inlägg bli "att ta ett steg framåt". För det är också en förändring. Tar vi ett steg ser vi plötsligt någonting lite närmare än det var före vi tog det där steget. Tar vi ett till ser vi detta någonting ännu närmare. Går vi en kilometer har mycket förändrats i vår omgivning. Men vi är inte rädda för dessa förändringar, de är så naturliga att vi knappt märker dem. Låt alla förändringar i livet bli lika självklara och naturliga som att ta ett steg framåt. Det underlättar!
Det var det... Som avslutning på denna tortyr (jag skämtar förstås bara... tror jag :-P ) ska jag skriva en Inne/Ute lista. Fick den inspirationen från Clique böckerna. Ta den inte personlig, tänk på att det är min lista!
Inne: Ute:
Regniga dagar Mänskliga varelser
Vampyrer Sexor
Tior Nokia Jag hjärtar er!
Sony Ericsson Hemmakvällar //MirandaMirre
Teatertalkon Vanor
Förändringar Lågstadiet
Högstadiet Kompisträd
Jag tar och börjar med vardagliga saker...
Skolan: Allmän status: sommarlov!!! Fyra tior på betyget, resten nior. Inte för att skryta, men lärarn sa att han aldrig skrivit ett sånt bra betyg förut. Ojoj, vad ska det bli av mig? En galen professor med spretigt hår som tecken på alla kemiska explosioner som uppstått i mitt labb? Lätt skelande ögon som svar på min knäppa hjärnas tankebanor? Vilken tanke, det tror jag jag ska ta och bli!
Hemma: Hjälp, jag tror jag har fått en allvarlig chock! Just när jag lät blicken svepa över mitt rum så var det städat! Kan ni förstå vilket faktum? Jag har städat för första gånger på årtusenden: dessutom frivilligt! Okej, jag måste erkänna att det är mycket trevligare att kunna gå genom rummet utan att vada i massa skrot och kläder. Bara det skulle hållas vacker och snyggt ett tag nu också. Varför gillar "Råddighetsbomberna" mitt rum så mycket? Jag tror jag ska ta och varna mänskligheten för ovanligt många bombnedslag i nästa vecka...
Vännerna: Jahapp, idag är nog en sämre dag för skörden av vänner från kompisträdet. Ingen har hört av sig, ingen har setts till. Det var säkert den där arma klädbomben som slog ned igår som orsakade lite skräck i mina underbara vänner. Så synd, jag har börjat sakna dem...
Humöret: Så underbart bra! Jag älskar regn och var just ut och busade i vattenpölar medan regnet forsade ner. Jag kände mig som det barn jag egentligen vill vara. Lycka!
Idag är en sådan där dag då man faktiskt börjar tvivla på om det är sommar eller ej. Det har varit kallt och regning och annars ett deppväder för de flesta mänskliga varelser. En perfekt dag för en underbart bra bok att krypa upp i fotöljen med. Jag råkar veta en serie som är så farligt bra att jag bara måste rekommendera den: Stephenie Meyers fantastiska böcker om Edward och Bella. Jag tar och recenserar första boken i serien, "Om jag kunde drömma", så förstår du vad jag menar!
Titel: Om jag kunde drömma ( Orginaltitel: Twilight )
Författare: Stephenie Meyer, bor i Arizona
Sidantal: 442 (men oroa dig inte, den tar slut alldeles för fort så sidantalet känns istället som 20)
Mirres tro, tips och tankar: Tänk dig en kärlekshistoria, där du förälskar dig i en sorgligt vacker vampyr. Farligheten ligger som en mur omkring er för varje gång ni möter varandra, hungern ligger på lur bakom stängda dörrar. Men kärleken är så stark, så vacker och den binder ihop era öden, binder ihop era hjärtan. Vackert, eller hur, men ändå så ändlöst oroande... När dricker vampyren upp ditt blod? När har du dragit ditt sista andetag? När blev hungern för stor?
Handligen: När Bella flyttar till sin far i Forks väntade hon sig depression och uruselt liv. Det sista hon väntade sig var att en farligt skön kille vid namn Edward skulle komma att hälsa på i hennes liv. Bella lever i ständig fara när hon befinner sig i hans närvaro, men hon kan inte hjälpa det. Hon blir förälskad i den mest omänskliga typ hon kan hitta. Deras kärlek till varandra är omöjlig. Hur kan en vampyr älska en människa, som vanligtvis är den viktigaste födan?
Utdrag ur boken: Han tappade kontrollen över sin fantasi. han föreställde sig att han reste upp från sin plats bredvid Alice och ställde sig bredvid människoflickan. Han föreställde sig hur han böjde sig ner, som för att viska i hennes öra, och lät sina läppar röra vid hennes hals. Han föreställde sig hur det varma blodflödet under hennes tunna hud skulle kännas mot hans mun...
Vitsord på en skala 4-10: En solklar 10! ( hoppas solen börjar skina nu då också )
Att ta ett steg framåt... Det är nog inte alltid så lätt. Av någon konstig anledning tycker vi människor ( vampyrer också ) att förändringar innebär någonting sämre, fastän det egentligen kommer att bli bättre. Vi är nästan rädda för dessa förändringar i vårat liv. Visst är det en skrämmande tanke om vi skulle få robotar till städerskor?! Tänk om de plötligt fick någon fel och började jaga en istället för att städa åt en. Men vi vet ju ändå att det inte är möljigt. Det är nog mycket lättare om vi börjar uppskatta förändringar och förnyingar, för vad är vi egentligen rädda för? Att måsta fly från en mordisk robot?
Därför lät jag rubriken på detta inlägg bli "att ta ett steg framåt". För det är också en förändring. Tar vi ett steg ser vi plötsligt någonting lite närmare än det var före vi tog det där steget. Tar vi ett till ser vi detta någonting ännu närmare. Går vi en kilometer har mycket förändrats i vår omgivning. Men vi är inte rädda för dessa förändringar, de är så naturliga att vi knappt märker dem. Låt alla förändringar i livet bli lika självklara och naturliga som att ta ett steg framåt. Det underlättar!
Det var det... Som avslutning på denna tortyr (jag skämtar förstås bara... tror jag :-P ) ska jag skriva en Inne/Ute lista. Fick den inspirationen från Clique böckerna. Ta den inte personlig, tänk på att det är min lista!
Inne: Ute:
Regniga dagar Mänskliga varelser
Vampyrer Sexor
Tior Nokia Jag hjärtar er!
Sony Ericsson Hemmakvällar //MirandaMirre
Teatertalkon Vanor
Förändringar Lågstadiet
Högstadiet Kompisträd
