.:: MirandaMirre ::.

För några dagar sedan hände något fantastiskt!

Efter att jag läst på ett engelska prov ( jag kan faktiskt också vara en helt vanlig människa!;P )
plockade jag upp min halft bortglömda violin, stationerade den på min axel och började spela.
Ju längre jag spelade, ju mer koncentrerade jag mig på nyanserna i tonerna.

Nu kommer vi till det fantastiska.
Plötsligt känner jag hur ivern växer inom mig som den starkaste blodstörst. Jag känner hur mina kinder hettar av styrkan jag placerar i musiken, hur jag närmast börjar svettas av extas. Jag är förlorad. Förlorad i instrumentets klingande.
För varje vibration strängarna avger vibrerar även jag.
Det är nästan så att man vill skratta högt av glädje.

Fastän alla toner inte var så rena,
fastän allt inte blev perfekt,
kände man ändå av bandet som knutits mellan själen och instrumentet.

Min arm blir varm av elden som brinner i fingrarna.
Jag vet knappt var jag slutar och var violinen börjar.
Vi är ett jag och fiolen, och för mig finns det inget bättre!

Jag tänkte faktiskt börja gråta när jag plockade ner fiolen från axeln och studerade dess former.
Jag kände en äkta, stark kärlek som gjorde mig full av lycka.
Tänk att en träbit kan betyda så mycket för en människa. (:

Jag hjärtar violiner!
Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                                       <'3