Tänk om det du ser inte är på riktigt?
Att det bara är en illusion.
Ett programmerat tillstånd som döljer en annan sanning?
Skulle du bli arg om du fick höra att detta är sant?
Att ingenting som du ser egentligen existerar.
Skulle du säga att jag har fel?
Du kan ju känna på ett bord.
Du kan ta på det.
Men betyder det att det existerar?

Alla människor uppfattar saker annorlunda.
"Skönheten sitter i betraktarens ögon" är något man alltid fått höra.
Ingen ser samma sak likadant, inte egentligen.
Så allt kan ju faktiskt vara en illusion, att allt du ser blir komponerat i ditt eget huvud.

Hur ser världen egentligen ut i såfall?
Är den också en illusion?

Jag hörde en gång om en person som fick en hjärntumör ( eller var det en stroke? )
i vänstra hjärnhalvan.
Det är den hjärnhalvan som håller ihop vår värld, den som tänker och den som är den smarta.
Den där tumören slog ut hela hennes vänstra hjärnhalva. Bara högra fortsatte att fungera.
Och nu kommer vi till det jag ville ha sagt från första början.
Denna person såg inte var hon började eller slutade. Allting flöt ihop.
När hon tittade på sin arm såg hon den inte.
Allting var ett. Hon var ingen person i sådan form som vi ser oss.
Hon såg bara energi.
Allt var energi, ingenting annat såg hon.
Är det så det ser ut egentligen?
Högst troligen!

Denna person är väldigt berömd inom vissa kretsar och
har skrivit en bok om det som hände henne.
När hon låg på sjukhuset så kom några nära släktingar och hälsade på henne.
Hon urskilde ingen form, hon visste inte vem denna släkting var.
Allt hon kände var att det strålade kärleksfull energi därifrån.

Har du sett filmen Matrix?
Jag rekommenderar den starkt!
Den handlar om Matrix järngrepp om oss.
Det jag har skrivit en roman om i detta inlägg ingår också i filmen.

Du vet väl att du är i klorna på Matrix?
Det du ser är en illusion för att dölja någonting.
För att dölja att du egentligen är en slav för Matrix.
Att du är ett batteri som Matrix laddar.

Men nog om detta, man ska orka läsa ett inlägg också!
Ha det bra!

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                                   <3



Matrix- kodningsprogrammet.  ( Bild: Google )

Hitler ville att alla skulle se likadana ut, blonda och blåögda.
Det var hans plan. Tyvärr gick den om intet, men det hör inte hit.

Folk trodde att Hitlers tid var förbi.
Men så blev det inte, inte egentligen.
För våran tid är inte så mycket bättre.
Alla ska se likadana ut nuförtiden också.
Och alla som sticker ut blir mobbningsoffer.
Inte så mycket bättre än att bli ihjälgasad, eller hur?

Jag kanske tar i en aning nu, men det är ju så det är här i livet.
Alla ska se ut som barbie själv, inga undantag godkänns.
Även jag tycker så ibland ( skäms över att säga det, meen ).
Till och med tomater och gurkor ska se likadana ut. Alla undantag kasseras.
Allt, precis allt, ska se likadant ut.

En förändring måste ske.
Man måste kunna vara sig själv, osminkad som sminkad, överallt. Inte bara hemma.

Folk gjorde uppror mot Hitler.
Folk ska göra uppror mot dessa nya Hitler-tider!

Så våga vara mer av dig själv!
Jag vet att det är svårt att sluta gömma sig.
Inte heller jag är mig själv.
Men jag försöker...

Jag vill inte lyda under Hitler.
Jag lyder bara mig själv!



Jag hjärtar er!
//MirandaMirre              <3



( Bild: Google )

Här är jag, varken död eller bortrövad, bara en aning ouppdaterad på sistone.
Vem orkar sitta inne på datorn när det är varma sommaren utanför fönstret?

Jag kom just på hur viktigt det är att kunna leva med sig själv. Varken saker eller personer kan göra dig till någon annan än den du är, allt annat är falsk personlighet. Du är den du är, liksom.
Oftast definierar vi oss med en sak, utan det föremålet är vi inte vi. Eller när vi växer upp och får ett yrke definierar vi oss med det. "Hej, jag heter Miranda och jag är DOKTOR".

Det är ju inte VAD du ÄR, utan VEM du ÄR bakom alla fasader.
Det är den unika personen vi är, och det är också den vi måste kunna leva med.

Denna sommar har jag reparerat mig själv och sökt min innersta kärna. När jag har levt i all ensamhet utan intryck från omvärlden mådde jag bäst. Jag kunde skala av alla fasader och bara vara mig själv.
Men så fort kontakten med omvärlden blev ett faktum blev mina vingar skadade och jag kraschlandade på planeten jorden.
Trots allt kunde jag inte leva med mitt eget väsen...
Och jag blev halvt om halvt deprimerad.

Omvärldens alla krav kommer att förgöra vårt folk. Varför är vi och vår ras så angelägna om att trycka ihop varje individ i en box och märka den med etiketten "normal". Så fort man sträcker ut en hand utanför den där boxen kommer gamarna och hackar sönder den, eller i alla fall är det någon som viskar bakom ryggen på en.
Vissa älskar den där boxen, är rädda för förändringarna som sker så fort du lämnar den.
Vissa gör allt för att slippa ut. Det är de som är starka. De som överlever.
De udda. De som kan leva med sig själv.

Jag försöker bli av med min box. Men jag vågar inte ta det officiella steget.
I ensamhet kunde jag, men så fort gamarna blev synliga kröp jag ner tillbaka.
Styrkan att visa sig själv är större än all annan styrka i hela världen.
Mycket få klarar av det.
Men ni ser ju hur värlen ser ut också.

Man kan ju alltid försöka bli kvitt boxen.
Släppa taget lite och ta emot förändringarna utanför med glädje.
Världen vi ser i boxen är bara 5 %.
95 % finns kvar att se utför.

Men då måste vi också acceptera att våra vänner kanske inte längre vill umgås med oss.
Vissa är fortfarande rädda för det okända.
Låt dem mogna i tid...

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                             <3


("Nikko" Nikon D5000 och MirandaMirre )

Inne:              Ute:
Mental styrka      Feghet
Frihet             Boxar
Inre väsen     Yttre fasader
Nikon           Oskärpa
Lärdom             Godis
Sunt förnuft      "Puu-pään"


(Sommarbild: MirandaMirre med Nikon D5000 ( Copyright!!!! ) )

Du ställer dig framför spegeln och genast hör du dig själv tänka en massa dåliga tankar om dig själv.
Plötsligt är du fet, ful eller har ett underligt utseende på andra sätt.
Du tänker så mycket skit om dig själv att du skulle bli rädd om du skrev ner det på papper.

Men när någon säger något till dig, t.ex. att du är fet, du är ful... Då rasar världen samman och du finner dig själv liggande i en tårdränkt säng med svarta mascara spår på kinderna.
Är det okej att själv tänka sådana saker om dig?
Tydligen är det inte okej att någon annan säger det, men du får tänka tydligen tänka hur mycket dåligt du vill.
Sårar inte det lika mycket?

Allt man tänker kommer tillbaka på något sätt.
Tycker du att du är fet säger genast någon det år dig.
Hur ofta hör du någon säga något dumt om sådana som är självsäkra till 100% ?
De är älskade av alla, därför att det är just precis vad denna människa tänker om sig själv.

Därför skulle livet vara så enkelt om man kunde älska sig själv.
Man skulle leva på rosor nästan hela tiden.
Det är meningen att du ska se ut som du gör, det kan ingen göra något åt.

Halleluhja, detta är jag, i min kropp, i mitt tempel.

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                   <3

Inne:                             Ute:
Kapplöpning             Osociala människor
Bästisar                  Utnyttjande typer
Bra feeling                    Dålig feeling
Mustanger                     Turkosa typer
Gräsklippare                     Dagböcker
Glädje                          Besvikelse

Anar ni hur smärtsamt det är att tycka om någon?
Hur innerligt man vill känna Hans doft virvla runt i näsan.
Hur innerligt man vill luta huvudet mot Hans axel.
Längtan som gör en galen.
Jag vill ha Honom.
Men vill Han ha mig?

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                         <3

Adjö alla tråkiga inlägg om livets vändningar och hej till ett roligt inlägg.
Årets uppdatering av den knäppskalle som ibland kallar sig Mirre!
Du tänker: Hjäälp, vill vi veta detta?
Jag tänker: Yes, nu ska alla få bekräftat att jag är... Hmm... Levande?!
Så klart att du vill höra på!

Angående sportlov: Har knappt tillbringat en natt hemma i min egna säng full med kramizdjur.
Jag har tillbringat nätterna i fullkomligt främmande sängar, men vi hart kommit riktigt bra överens. Jag har nu i alla fall sovit mer än två timmar varje natt. Beat that!
Ida Ingström tillbringade två nätter på raken med mig. Men sedan... Ja, sedan blev hon rädd för mig och flydde iväg till Åland. Helt onödigt! Saknar ju min sötnos... Hoppas hon lever ännu.
Och hallå, så farligt är det väl inte att leva med mig, eller?!
Bella Bjon har också fått den äran att ha mig som gäst en natt.
Jag har mardrömmar ännu...
Nääeej, skämtade bara, det är nog hon som har mardrömmar!

Angående musik: Yeeah! Vet du, jag hoppades att jag skulle fråga det. För jag har flera bra låtar att presentera.
( eller återuppväcka, för detta är väl gamla godingar, antar jag! )
Vad sägs om The Lady in Red? Vi gör en playlist, och lova mig att lyssna på dessa låtar.
Annors... Tjaa, annors...

1) Heaven is a place on Earth - Belinda Carlisle ( Typisk 80- tals låt, men sååå härlig! )
2) The Phantom of the Opera - Nightwish ( Älskar! Helt mumsig kombination av opera och hårdrock )
3) Remember When - Alan Jackson ( Till något helt annat: Underbar country! )
4) Angels Don't Kill - Children of Bodom ( Jahapp... Saknar ord! Lyssna på gitarrsolot så förstår ni! )
5) The Lady in Red - Chris Deburgh ( En riktig tryckare! Helt enkelt mumsig )
6) Sonne - Rammstein ( Jag älskar tyska just nu! Och lyssna på refrängen... Yo Man! )
7) Listen To Your Heart - Roxette ( Roxette har varit bra i alla tider, men denna låt är... Wow! )
8) If I Could Turn Back Time - Cher ( En stor favorit! Man kan inte låta bli att sjunga med! )
9) Bed of Roses - Bon Jovi ( Bon Jovi är alltid Bon Jovi. Går bara inte att sluta älska! )

Angående romantik: Det skulle ni allt vilja veta?! Men sorry att göra er besvikna. Inget på denna front.
Vi går vidare...

Angående snön: Yeah, Baby, Yeah! Älskar glittret och...
Jahaa, där tog poesin slut! Vad ska vi göra nu?

Angående fiolen: Hmm... *generad*
Varför frågade jag det? Jag har inte spelat på någon vecka och jag har dåligt samvete för att fiolen måste bli dammig nu igen. Men det får bli vår hemlighet. Ingen får avslöja detta!!!^^


Ähh... Nu avrundar vi detta. Ni har fått veta sådant jag inte ens visste själv.
Inte praa, inte praa!

Jag hjärtar er! (fortfarande)
//MirandaMirre                       <3



(Bild: Google) Roxette (Y)                                    (Bild: Google) Cher (Y)

Jag har funderat en del över känslor.
Vissa känns mer och vissa känns mindre.
Sådana som man älskade när man var liten finns inte längre inombords.
Som när du strövade runt i naturen och talade för dig själv när du var mindre.
Då kändes trädens svajande, den blåa himlen och dofter från löv helt annorlunda, du hade en speciell känsla.
Nu finns inte den känslan mera. Vart har den tagit vägen?

Kanske den har försvunnit i takt med att man blivit större och farligare.
I takt med att man har glömd vem man är och börjat gömma sig bakom falska fasader och lager med smink.
Har vi utplånat oss själva? Den barnsliga sidan, har vi kastat bort den?

Alla tycks tro att bara för att vi ser äldre ( och snyggare ) ut så har vi blivit en helt annan person att vara rädd för.
Som inte behöver den omsorg och kärlek vi fick som små.
Men vi är samma gamla vanliga själar. Vi ser bara lite mer obekanta ut.
Och vi behöver fortfarande lite kramar nu och då.

Men den enda närhet vi får är vintern stenhårda omfamning,
som kyler våra sinnen och fryser tårarna på kinden,
som låter en snöflinga singla ner på våra ungdomliga kroppar,
som blåser en vind mot våra trötta ansikten.
Som viskar våra namn i trädens susningar.
Glöm inte bort mig.
Se mig.
Känn mig.


Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                        <3

Inne:                                            Ute:
Sportlov                                          Glömska
Vinter                                         Mental kyla
Rammstein                                  Melodifestivalen
Kramar                                     Tidiga mornar
Picknick                                  Ofrivillig ensamhet
The Phantom of the Opera                     Girighet



(Bild: Google) Alla behöver närhet

Det där var en dikt jag skrev för ett tag sedan.
Det är min absoluta favorit av allt jag någonsin producerat inom poesin.
När jag vaknade en morgon kände jag mig kreativ.
Det bara sprudlade om mig och hotade att kväva mig.
Så med det samma när jag öppnat mina ögon letade jag fram papper och penna
och skrev för brinnande livet. Detta är resultatet.
Jag kände mig så stolt. Det är en underbar känsla att lyckas.
Fortsätt så Mirre!

Var stolt över dig själv när du gör något bra.
Din själ behöver det.
Lite extra knäck för ditt divine.
Var inte räd för att misslyckas.

"You have to choose before you know"

Som en klok man sa till mig:
Picasso visste inte att han var bra förrän han dog.
Det var då han blev bra.

Så våga.
Det är ditt liv och det är du som bestämmer.

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                              <3

(Bild: Google )

(Bild: Google)      " Kroppen är vårt Tempel. Så sköt om den! "
(Petra staden i Jordanien)


Jag har varit sjuk i några dagar nu. Man tycker alltid att det är lika jobbigt och
går på mediciner för att motverka febern som gör sig påmind.
Piller hit och dit. Bort med febern. Bort!

Men vi tänker aldrig på att vi kanske behöver vara sjuka.
Vår kropp är vårt tempel brukar man ju säga.
När templet behöver bli omskött, räcker det då att vänta på regnet?
Skulle inte templet behöva målas? Få tid på sig att bli vackert...

Samma sak är det med kroppen.
När den är sjuk, räcker det då med att äta medicin och vänta på dess verkan?
Skulle inte kroppen behöva vila ut? Få tid på sig att bli ny...
Bli ung igen...

Vi blir inte sjuka av slumpen. Allt har en mening.
Du kanske tror att kroppen bara är ett tomt skal, men det är den inte.
Den är väldigt levande. Och väldigt viktig...
Den talar till oss.
När vi blir sjuka är det ett tecken på att vi gör någonting på fel sätt.
Och att vi har gjort samma fel länge.

Det är alltså ett sätt att ta det lungt och tänka över livet.
Ta hand om ditt tempel när det behöver kärlek.
Det är det enda du kommer att ha kvar i slut ändan.
Så varför inte njuta av varje ögonblick du blir tilldelad tillsammans med det?
Ni är tillsammans en evig skapelse.
En fantastisk uppfinning.
Tillsammans är ni ett.

Så när ditt tempel blir lite rimrostigt,
tillåt det och ta hand om det,
såsom det alltid gör för dig.
Varje dag, varje minut...

Tillåt kroppen att vara sjuk.
Utan medicin!

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                        <3

Inne:                               Ute:
Vila                               Stress
Att lyssna på sig själv Att förneka kroppens existens
Böle                              Fiender
Målningar på väggar       Att vara beroende
Vänner att älska                   Medicin
Tid att tänka                     Förhinder
Planer                   Psykiskt skadade



OBS! Jag vet att vårt samhälle inte tillåter feber och förkylningar.
Men vem har sagt att man inte kan göra revolution?!

I dag vaknade jag klockan elva och tänkte ramla ur sängen. Hjäälp, vad har hänt med mig?
Så sent kan man bara inte vakna! Jag blev helt chockad.
Men så började jag gapskratta där jag låg i min säng.
Jag skrattade åt mitt sjusovande... Helt knäpp början på dagen, människor!

Men det var inte detta jag tänkte berätta för er.
När man funderar kan man upptäcka mycket.
Mitt senaste fynd är mediernas stengrepp om oss.
Du ser på fimler, TV, dokusåpor av alla de slag. Du läser skvallertidningar.
Och det viktigaste av allt: Du tror att livet är så.
Jag också, tills jag vaknade upp...

Det var faktiskt en kompis som sa till mig: "Jag vill ha en man som man inte behöver vara fin för!"
Det var då jag började fundera. Livet är inte en dans på rosor alla gånger.
Allt slutar inte romantiskt.

Romatiken på film är falsk.
Allt är falskt.

Så varför matar vi oss med denna bullshit alla dagar?
Det är ju knappast hälsosamt i längden.
Vi blir vilseledda stackare som tror att allt är ett hårdsminkat face och några blinkningar.
Vi tror att bara man är som dem i filmerna är allt bra.

Vi blir förda bakom ljuset.
Men jag vet fortfarande inte varför...

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                             <3


(Bild: Google)                "Vad är kärlek, när kärleken inte är som på film?"

När du står framför spegeln och möter din blick, vad tänker du då?
När du varje morgon sminkar ditt redan så vackra ansikte,
vad rör sig i ditt huvud då?

Du har kanske märkt att jag har blivit lite mer poetisk med mitt skrivande.
Vet faktiskt inte vad som hänt med mig. Kanske har jag nått en tonårskris.
Kanske håller jag på att bli den kreativa människa vi alla vill bli.
Den som vi alla måste hitta för att livet ska bli en dans i paradiset.

Men jag höll faktiskt på att berätta någonting.
Jag sitter på en sanning just nu, och jag måste dela med mig av denna erfarenhet.
Och dessutom är det ganska obekvämt att sitta på sanningar. De kan aldrig vara stilla.
De bara hoppar runt och vill att alla ska se dem. Buckligt värre för rumpan.

Sanningen jag nu sitter på är något du kanske kommer att hata.
Kanske kommer du att älska det.
Men det kommer alltid att vara en sanning.

När du står framför spegeln och möter din blick, vad tänker du då?
När du varje morgon sminkar ditt redan så vackra ansikte,
vad rör sig i ditt huvud då?

Smink är Gift.
Venomous Poison.
Och gift är farligt för oss.

Du är vacker. Du är underbar.
Så varför döljer du dig under ett lager falskhet?
Kom fram... Visa oss dig själv.
Bjud på dig själv.
Vi älskar dig ändå.

Ungdomen är den vackraste som finns.
Den är skör och nyfödd.
Och den är tiden vi människor är som vackrast.
Våra ansikten är fortfarande mjuka och oskyldiga.
Men vi döljer skönheten under ett lager falskhet.
Vi döljer den med ett kletigt lager smink.

När vi tvättar bort falskheten och möter sanningen
tycker vi falskheten är den sköna.
Under den vackra fasaden finns ingenting kvar.
Våra sanna jag tynar bort. Vi åldras.
Men vi vill ha falskheten på våra ansikten.
För varje gång vi tvättar bort lagret av lögn möter vi ett äldre ansikte.
Vi förstör oss.

När du står framför spegeln och sminkar dig rör sig en tanke i ditt medvetande.
Jag duger inte som jag är. Jag vill vara vacker.
Din underbara kropp, ditt tempel, lyssnar på dig.
Jag duger inte... Jag duger inte... Jag är inte vacker...
Och din underbara kropp lyder dig.
Den gör dig fulare.
Your wish is my command.

Så våga lämna bort lagret av falskhet ibland.
Bjud på dig själv, precis som du är.
Vi älskar dig ändå.
Kanske mycket mer än du tror...

Jag hjärtar modighet!
Jag hjärtar er!
//MirandaMirre               <3



(Bild: Google)


Inne:                    Ute:
Countrymusik       Lager av Falskhet
Romantik           Venomous Poison
Sanna Jag                  Lögn
Att Våga                 Fiender
Ida                   Vackra fasader
Karolina                 Klätterapor
Humlor                  Snödrivor

När man känner sitt hjärta slå ett extra slag, då vet man.
Då vet man att man är kär.
När allt tar ett skutt så fort du ser Honom.
Möter hans blick och låter dig drunkna i hans ögon.
När allt blir en dans på rosor, då vet man.
Då vet man att man är kär.

Och det är det man firar denna rosenröda dag.
Glad alla hjärnans dag alla Sötsaker ute i världen!
Ni är alla speciella varelser, och om ni skulle se det själva
skulle jorden vara en mycket bättre plats att leva på.
Älska allt och alla.

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                          <3


(Bild: Google)

Känslan av att drunkna finns där.
Den slingrar sig, äter sig in under huden.
Du drar efter andan och upptäcker,
att det inte längre finns något syre du kan andas.
Allt är dött och stilla.

Du sluter dina ögon och knyter händerna.
Du hoppas att allt ska vara över.
Som en mardröm som etsar sig fast i dina sinnen.
Men detta är ingen mardröm.
Detta är när klumpar i magen växer.

Du ber stilla en bön.
Låt mig leva.
Låt mig få känna luft smeka mig.
Du tittar upp genom tårfyllda ögon.
Jag vill inte dö såhär.
Men det finns inget du kan göra.
Du kan bara dra ett djupt andetag och upptäcka,
att det inte längre finns någon syre du kan andas.

Känslan av att drunkna finns där.
Den lever vidare,
även när allt är borta.
Detta är sanningen.
Detta är när klumpar i magen växer.
När de förgör dig innifrån.

Inget att göra,
inget finns kvar.
Allt hopp är sedan länge förstört.
Du kan bara sluta dina ögon och upptäcka,
att det inte längre finns någon syre du kan andas.
Detta är känslan av att drunkna.
När syret tagit slut...


(Bild: MirandaMirre 2009 "Även Droppar Drunknar" ) Copyright!!!

Det tog ett bra tag innan jag kom på ett hälsosamt blogginlägg för er andra att ta lärdom av. Jag funderarde länge till och från, men nu har jag ett på G här, vilket ni kanske redan har märkt. Och alla ni bloggläsare som väntat och väntat, bönat och bett om ett nytt inlägg vill jag be om ursäkt för att ni får ett nytt först nu.
Dagens ämne är skönhet, förresten. Vad är ett vackert ansikte?



(Bild: Google. Marilyn Monroe var vacker, men det tycker inte alla. Vad är då skönhet?)


Jag satt och funderarde på varför skönheten är så farlig. Snygga människor a'la Shönheten själv är oftast så bittra i sinnet att man blir vettskrämd. De leker italienska maffian och håller lådan som ruttna ägg.
Samma sak är det i naturriket. Fingerborgsblomman är en otroligt vacker skapelse, men dödlig i stor mängd.
Samma sak är det med Flugsvampen. Den är helt klart den vackraste svampen av dem alla, men dödlig.


(Fingerborgsblomman och Flugsvampen. Bilder: Google)


Männiksor som är underbara innuti är oftast så fula man bara kan bli, eller högst troligen medelmåttiga.
Varför kan man ju undra. Borde det inte vara tvärt om?

När jag funderade vidare slog det mig att det måste symboliserar någonting, att skönheten inte behöver vara någonting obligatoriskt, inget måste, aldrig ett privilegium. Det finns kanske inte någon som är vackert, utan bara människor som vill se det vackert. Om en människa är riktigt elak vill vi se henne vacker för att något ska vara bra på den människan. Våra ögon placerar skönheten i olika fack.
Kanske ser allt egentligen precis likadant ut, men att egenskaper gör att vi ser människorna som vi ser dem.

Vi vill kanske se ondskan vacker, för att vi själva tycker den är coolt och spännande. Något helt annat än vi själva är, och därför också någonting vackert. Det finns alltid någon teori, kanske har du själv en.

I alla fall så är jag hundra på att vi aldrig ska ta skönheten för given. Det är våra ögon som gör den till vad den är, tillsammans med våra tankar och vår uppfattning om saker och ting.

Hmm... Någon som alls fattar något av detta inlägg? Troligtvis inte.
Låt mig uttrycka mig såhär:

Detta år är sanningens år. Vi tjänar ingenting på att ljuga, det kommer att avslöjas fortare än du vill.
Årets första sanning jag vill skriva om på min blogg har jag just försökt berätta om, alltså att :
I grund och botten är all mänsklighet likadan. Vi är ett och vi är allt. Därför är alla lika vackra, alla lika smarta, men våra ögon uppfattar oss olika. Inget öga ser samma sak.
Ser vi då sanningen och har vi då makten att döma ut en person?

Inne:                           Ute:
Majong                    Ordet Skönhet
Skrattattacker                    Ilska
Sanning                      Bedrägeri
Nytt år                          Dåtid
H&M                     Håliga byxor
Historia                      Bedömning
Singlar                  Falsk förälskelse

Jag hjärtar er!
//MirandaMirre                            <3

Jaa, då sitter man här. Tittar ut. Studerar iskristallerna på fönstret. Känner av kylan från snön som lagt sig som ett vitt dun över marken. Nu är det vinter på riktigt. Inte sådär plaskigt snöigt och falsk kyla.
Nu ligger snön faktiskt kvar, och kylan färgar näsorna röda så fort man sticker ut den på semester genom ytterdörren.
Så jag måste bara få säga: Yesss!

Julen är allas våran bästa vän. Snart tittar även han in på eftermiddagste. Nedräkningen har börjat.
Vi städar upp oss, pyntar hemmen, så att våra känslor även i år får ha något på G med julen. Pirrigt. Förväntansfullt. Love is in the air!

Och så finns det de människor som väljer att göra något häpnadsväckande för att charma julen.
De människorna brukar röra sig i mina kretsar. Alla år, samma sak. Mirre är igång och färgar traditionerna med ny målarfärg. Ut med det gamla, in med det knäppa.
Och alla år får hon en överdos av julens kärlek.

Det hon har gjort hittills krävde lite hjälp av goda pepparkaksvänner: Karolina Wallin och Ida Ingström.
Låt mig berätta om det evangeliet:

Fredagskvällar brukar innebära försoffade latmaskar med chipsrester hängande ur mungiporna. Knappast någon julen gillar.
För att göra något dramatiskt åkte därför Ida och jag till Karolina. Hon har alltid trevligheter på gång. Viss asaker som vi gör kan man bara inte avslöja. Allt för Weirdo, till och med för att vara lilla trevliga jag.
Den här dagen ville vi vara juliga. Vi kokade upp glögg och gjorde kräm. Vi stånkade och stönade i köket ( eller inte jag. Jag smet från hela alltihopa och spelade fiol. ).
Hux Flux hamnade vi ute på backen. Allting var packat i en korg. Peparkakor med extra sirap, filtar att sitta på, och ( ja, jag vet. Hemskt egentligen med tanke på hur någa jag är med saker ) den gamla fiolen från 1930- talet ( en detalj bara jag lägger värde vid ). Tomteluvorna vajde på toppen av våra huvuden. Mörkret omgav oss.
Jag kunde bara inte motstå frestelsen att skrämma upp dem med ghostfantasier. Tyvärr drabbade skräcken även mig, så lugna var vi ju inte riktigt där vi gick och tänkte på GrudgeFlickor och störda demoner.
Vi hittade till en liten skog där vi slog oss ner och började smaska på vår viterpicknick. Vi tände ljus som spred ett varmt sken i en ring där vi satt. JULSTÄMNING, gott folk, JULSTÄMNING!
Just när jag plockat fram violinen och börjat spela kommer en underlig gubbe och en ännu underligare hund.
Jag, som alltid när mitt sociala jag blivit höög, började prata som ett fyllo. Jag frågade hur han tyckte det lät. Bra, enligt han. Katastrof, enligt mig. Så frågade han vad jag hette. Jag "råkade" svara att jag inte visste. Då sa han att det var speciellt att vara ute i skogen, spela fiol, tända ljus och dricka glögg.
Frågar du mig är det hur normalt som helst.
När han gick började Ida sjunga, och jag accompanjerade henne på den ostämda fiolen som frös. Stackars liten.
Karolina är rädd för hundar så efter att den där gubben varit och hälsat på var hon uppskärrad. Vi fick lov att vandra iväg hemmåt. Under resan hemmåt sjöng vi jullåtar och hade skojigt. Julen var stolt över oss och tänkte nästan gifta sig med oss, men det hann han inte förrän vi hittade några snygga pojkar i ett dike. De hade kört omkull och försökte fly ifrån oss ( tyvärr är Anton och Björn inte så snabba ) men det funkar inte så bra när vi tjejer är igång. Roligt med dem hade vi.
Kvällen började lida mot sitt slut. Vi avslutade med en av Sällskapsresorna- filmerna. Elva for Ida och jag hem.

Jag ska försöka stoppa skrivarflödet medans jag ännu kan.
Julen är en så härlig tid så jag måste skona dig från alla grymt långa inlägg.
Så Merry X-mas, everybody.
Försök att känna julstämning. Det kanske imponerar på julen.

Jag hjärtar julen!
Jag hjärtar er!                                                      <3
//MirandaMirre

Inne:              Ute:
Julen            Ghost
Vintern            Hundar    
Snö               Regn
Glögg            Barrkakor
Tomteluvor       Kallt kräm
Trummor      Hemliga väskfack
Scania            Dansband